Tack, Martin Brinnen, för att jag fick domen i datorläsbar form.
Senast ändrat: 24 Februari 1996 av Jacob Palme E-post: jpalme@dsv.su.se.
Brott mot upphovsrättslagen
Hovrättens dom, se Bilaga
Jonas Gulliksson tillerkänns av försvaret av Lars R. i Högsta domstolen ersättning av allmänna medel med fyriosextusentvåhundrafemtio (46 250) kr, varav skäliga 40 000 kr för arbete och 6 250 kr för utlägg. Ersättning skall stanna på staten.
Lars R. har bestritt ändring.
Lika med hovrätten finner Högsta domstolen att övriga i hovrättens dom (s 6) förtecknade program funnits i Lars R.s BBS. Samtliga dessa får bedömas vara upphovsrättsligt skyddade enligt lagen (1976:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Upphovsrätten innefattar enligt 2 § första stycket upphovsrättslagen en principiell ensamrätt att förfoga över verket dels genom att framställa exemplar av det, dels genom att göra det tillgängligt för allmänheten. I tredje stycket av samma paragraf anges att verket görs tillgängligt för allmänheten då det framföres för allmänheten då det framföres offentligt, så ock då exemplar därav utbjudes till försäljning, uthyrning eller utlåning eller eljest sprides till allmänheten eller visas offentligt.
Tillämpningen av bestämmelserna om dessa grundläggande rättigheter också på datorprogram vållar principiellt sett inte några svårigheter. Upphovsmannen till programmet i fråga har således en ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra det tillgängligt för allmänheten. Eljest gällande inskränkningar i ensamrätten är principiellt tillämpliga på skyddad programvara, vilket vid tiden för åtalad gärning innebar bl a att viss exemplarframställning för enskilt bruk fick äga rum.
Allmänt sett torde det förhålla sig så att en olovlig överföring till en BBS (upload) av ett skyddat datorprogram innebär en olovlig kopiering, dvs framställande av ett exemplar för annat än enskilt bruk. På motsvarande sätt torde en vidareöverföring av ett sådant program (download) från BBS:en till en annan ansluten dator innefatta ett upphovrättsintrång.
Målet gäller dock inte ansvar för någon som agerat på nyss angivet sätt utan fråga är om ansvar för en person som i egenskap av ägare av och systemoperatör för en BBS drivit en datornätsverksamhet, vilket möjliggjort för andra att bl a överföra datorprogram från BBS:en till en ansluten dator genom download.
Riksåklagaren har härvidlag i främsta rummet gjort gällande att Lars R. gjort programmen tillgängliga för allmänheten genom att göra det möjligt för andra personer att framställa egna exemplar. Alternativt har Riksåklagaren gjort gällande att R. får anses ha genom utlåning eller uthyrning eller med uthyrning jämförlig rättshandling olovligen gjort programmen tillgängliga för allmänheten. Såsom ansvarspåståendena sålunda utformats efter åtalsjusteringen får den fråga som Riksåklagaren med sitt överklagande velat underkasta Högsta domstolens prövning anses vara den, huvruvida R. gjort sig skyldig till upphovsrättsintrång redan genom att programmen varit tillgängliga i hans BBS så att de kunnat kopieras, genom download enligt det förut sagda, av en krets personer som kan anses utgöra allmänheten. Prövningen i det följande görs således med utgångspunkt i att något annat aktivt handlande inte läggs R. till last än det som kan anses ligga i att han tillhandalållit BBS:en med det syfte han själv uppgivit, nämligen att den skulle fungera som dels en elektronisk brevlåda för meddelanden, dels ett lager för program som får distribueras fritt.
Av det anförda följer att det skall prövas huruvida Lars R., med vad som sålunda läggs honom till last enligt de båda ansvarspåståendena, kan anses ha gjort programmen tillgängliga för allmänheten i den mening som avses i 2 § upphovsrättslagen. Redan den språkliga utformningen av berörd bestämmelse i paragrafens första stycke ger intryck av att åsyfta ett aktivt handlande och att krav på ett sådant därför också måste uppställas för att ett intrång i ensamrätten skall föreligga. Detta intryck förstärks av den beskrivning av tillgängliggörande för allmänheten som lämnas i paragrafens tredje stycke. Gemensamt för de där angivna åtgärderna synes således vara att de förutsätter någon form av aktivt handlande.
Frågan är då om enbart ett tillhandahållande av en BBS kan anses uppfylla kravet på ett aktivt handlande. Det kan mot bakgrund av vissa uttalanden i lagstiftningens förarbeten (NJA II 1961 s 38) visserligen framstå som försvarligt att tolka bestämmelserna så att hänsyn tas till en fortgående teknisk utveckling på ett sådant sätt att upphovsrättsskyddet inte urholkas. I den mån straffrättsliga bedömningar kommer in måste emellertid den s k legalitetsprincipen beaktas. Ett sådant beaktande leder till slutsatsen att det inte kan anses förenligt med lagtexten att ett aktivt handlande som inte går utöver vad som enligt det föregående lagts Lars R. till last skulle vara tillfyllest för att brott skall anses ha begåtts.
Med hänsyn till det anförda finner Högsta domstolen att upphovsrättslagen i sin nuvarande utformning inte ger grund för att döma Lars R. för brott mot upphovsrättslagen enligt Riksåklagarens angivna ansvarspåståenden.
Det sagda visar att det föreligger en påtaglig lucka i det upphovsrättsliga skyddet för program och andra verk enligt upphovsrättslagen. Med bl a de svårlösta frågor som inte minst utvecklingen av BBS:er skapar härvidlag arbetar också en statlig utredning (IT-utredningen Ju 1994:05, se PM inför hearing anordnad av IT-utredningen 30.8.1995, dnr 8/1995). Även när det gäller annan lagstiftning - bl a inom straffrätten och straffprocessrätten - har problemen kring BBS-nät tagits upp (SOU 1992:110). Förslagen i betänkandet har ännu ej lett till lagstiftning.
Riksåklagaren har särskilt förklarat att frågan om någon kopiering av programmen verkligen ägt rum saknar betydelse för straffbarheten av Lars R.s förfarande. I anslutning härtill kan det finnas skäl att erinra om vad som inledningsvis anförts om att såväl upload som download torde vara att betrakta som sådan kopiering som kan medföra ansvar för upphovsrättsintrång. Med de speciella förhållanden som är förbundna med verksamheten vid BBS:er, vilka förekommer i ett mycket stort och växande antal, förfaller emellertid möjligheterna för närvarande att spåra användare, som kan göras ansvariga för olovlig kopiering, som begränsade.
De senast antydda problemen får det att framstå som naturligt att i stället enligt gällande rätt söka utkräva ansvar av systemoperatören. Det skulle sålunda kunna tänkas att en systemoperatör görs ansvarig såsom medverkande till en användares olovliga kopiering. Med Riksåklagarens nyss angivna förklaring har frågan om ansvar för medverkan saknat aktualitet i målet. Det har inte heller funnits anledning att pröva huruvida en systemoperatör på grund av särskilda förpliktelser eller av annan orsak har en sådan ställning att han kan fällas till ansvar för en underlåtenhet att vidta viss åtgärd, t.ex. att radera ett datorprogram som överförts till hans BBS.
Med den slutsats som dragits i det föregående angående krav på aktiv åtgärd för att systemoperatören skall kunna göras ansvarig för upphovsrättsintrång kan det te sig närliggande att undersöka, om inte en operatör vidtagit någon sådan åtgärd som skulle tillgodose aktivitetskravet. De åtgärder som då skulle kunna komma i fråga är exempelvis sådana som Lars R. efter hand företagit i syfte att begränsa tillgängligheten till datorprogrammen. För den händelse åtgärder av detta slag, som likväl inte förhindrat en spridning till allmänheten, skulle medföra ett straffansvar, skulle det innebära att den som gör något , om än för litet, skulle anses vara mer klandervärd än den som i ett motsvarande fall bara "sitter med armarna i kors". Från rättspolitisk synpunkt skulle en sådan ordning knappast anges som godtagbar.